...hur står det till?
Ville bara kasta ut ett lockrop från min intensiva tvillingbubbla. Jag saknar er alla, ni där ute i verkligheten.
Ni som sitter och fikar och läser tidningar i det fria.
Det är svårt att föreställa på förhand sig hur två små individer kan dominera ett dygn så totalt. Alla egna planer kastas i tunnan.
Jag lufsar runt som en krigsfånge - orakad, oduschad med oborstade tänder.
Tur att jag skrev nya skämt under sommaren, tur att boken är klar, tur att min hjärna inte avkrävs något kreativt innan annandagen.
Hur har folk med riktiga jobb (till skillnad från mitt) överlevt?
Hur pallar folk få störd sömn och sedan åka bil 06.10 till ett bygge och köra en stor kran? Det är imponerande!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
...eller farligt!
Första veckorna med barn är helt orealistiska. Man kan inte ens inse hur det är innan. Tvillingar kan inte ens jag föreställa mig. Men man vänjer sig. Hjälp varandra, försök att sova i pass. Sover barnen sov även om klockan är 10.45 AM eller PM. Sov vid varje tillfälle ni har. Ät hämtmat och färdigmat. Skär ner på allt som inte måste göras tills ni får rutiner. Och njut. För samtidigt är allt sjukt fantastiskt. Och sen efter några månader så börjar du sakt inse hur lite sömn du behöver och ändå kan fungera på. Jag har sovit 6 timmar i sträck max 14 dagar de senastet 3.5 åren.
Man vänjer sig.
Ha det gott och pussa hela Familjen.
Ru
Tack för fina tips.
Första veckorna är synnerligen kaos-artade. Helt omöjligt att förutse hur försvinnande lite man hinner med av sin gamla vardag.
Man är så parodiskt uppbunden till dessa små varelser att man baxnar!
Ses med vagn och trött blick i svängen!
Hälsa din goa kvinna!
/ Tobbe P
Skicka en kommentar