Hasse i höjden!

Har precis vaggats till frid och breda leenden av Hans Alfredssons trygga, pillimariska stämma i "Sommar" i P1.
Vetskapen att hans knarriga och varma skånska röst en gång ska tystna gör mig redan vemodig.
Sådana män görs inte längre.

Jag har haft den gränslösa äran att dela scen med honom vid 5-6 föreställningar.

I samband med "Ultimate comedy" 2006 delade vi även loge och lekte, på hans initiativ, en "historisk frågelek" - något som fyllde mig med bävan. (Denna lilla lek brukade han och Tage roa sig med under filminspelningars långa avbrott.)
Dock visade det sig att jag inte var helt tappad bakom alla kunskapsvagnar, något som jag var livrädd att övernaturligt beläste Hasse, skulle tycka.

Närhelst Hasse öppnade munnen bakom scen och traskade ner för minnets allé höll sig alla -Schyffert, Babben, Adde - knäpptysta och förvandlades till små ljus. Andäktigt sög vi in den gamle mästarens ord.
Efter föreställningen på Malmö konserthus stod Hasse och sjöng "True love" a capella med ett glas skumpa i handen - det minnet ligger nära till hands deppiga dagar.