Colluseum.
Publiken vrålar.
Det senaste offret kastas in och skall, mot alla odds, slåss mot lejonen.
Publiken buar och gör tummen ner - döda!
Jag lider med Petra Mede - det går inte att vinna när man är i händerna på 3 miljoner recensenter som hoppas att Jesus skall återvända från de döda, att Herreys ska komma tillbaka och sjunga oss ur dödens klor.
Denna så övertydligt iscensatta cirkus av vrål och förväntningar, denna lättretade pöbel ( va, sa jag det högt?) med sina feta chipsfingrar på fjärrkontrollerna som dömer levande och döda. Var är dessa röster resten av året?
Varför skapar vi denna låtsas-situation?
Varför gör vi denna ickehändelse - med all respekt för Luuk, Björn och Petras begåvade insatser - till en nationell angelägenhet? Som om det verkligen, PÅ RIKTIGT, betydde lika mycket som media tillmäter hela soppan!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag gillar när du skriver sådär :)Ordbubblandet! Eller vad man ska kalla det.
tack - bra beskrivning av mitt svammel!
En liten ström av ilska som hastigt och ogenomtänkt rinner ut över tangenterna...
Så bra då att det just är Luuk, Björn och Mede som blir dessa ledare för showen. Någon annan hade inte pallat trycket. Jag tror de tar sig an jobbet bara för att just rövknulla de med chipsfingrarna.
Skicka en kommentar