tisdag 2 juni 2009

Dylan Moran visade framfötterna!

En världskomiker beträdde Göta Lejons scen igår.

Han uppfyllde mina förväntningar och förhoppningar om att, med avundsvärd lätthet, kunna prata om "svåra" ämnen som Berlusconi, Obama, evolution, konsumtion och ändå få gapflabb från hela salongen.

Charmig, allmänbildad och oerhört human i sina betraktelser- ingen ängslig jakt på punschlines igår inte, snarare en vilja att berätta något.

Denne man hade gjort sin Sverigeläxa, dessutom och lekte lätt och ledigt med fraser föreställningen igenom.
Måste vara det bland det stand up gig jag sett på svensk mark.

4 kommentarer:

T.Ross sa...

Anledningen till att han får gapskratt på det i Sverige är svenskarnas oerhörda fascination med det engelska språket, ställ en okänd svensk på Komikaze med hans material och du skulle sjunka som en sten...

Viktor sa...

"Måste vara det bland det stand up gig jag sett på svensk mark" Sista meningen förstog jag inte?

Mac sa...

Jag delar inte din uppfattning, Ross.

Att svenskar hyser en fascination inför det engelska språket må vara sant - för empiriskt stöd, sätt dig på närmaste buss och lyssna till en diskussion, eh, någon form av kommunikation, mellan två fjortonåringar ("... han var, liksom, oh my god, bara såå hot, typ!") - men detta utgör näppeligen hela förklaringen till varför svenskar gapskrattar åt Dylan Moran.

Ditt resonemang grundas - såvitt jag kan förstå - på att Morans mediokra material blir roligt på grund av att han talar engelska. Låtom oss överföra detta resonemang till en annan nation, förslagsvis England. Publiken i denna te- och artighetsfanatismens högborg gapskrattar med ungefärligen samma frekvens och intensitet som den svenska. Det kan väl knappast bero på deras fascination inför engelska språket? Det är säkerligen icke heller ett utslag av brist på talangfull konkurrens (se t.ex. på Frankie Boyle, Russell Howard, Dara O'Briain, Ed Byrne och Andy Parsons, som alla uppträder med mer eller mindre jämna mellanrum i England).

Med tanke på Morans irländska rötter och val av bostadsort borde den engelska publiken, om något, vara svårflörtad. Trots detta är hans föreställningar utsålda, och skratten haglar.

Summa summarum (ja, svenska är på utdöende - latin is da nya black, typ):

Ställ en okänd svensk på Komikaze scen och begåva honom med Morans karisma, språkbegåvning (avseende det ädla, om än utdöence, svenska språket), träffsäkerhet samt närvaro och du skall få se en sten med förvånansvärd flytförmåga...

Tobias sa...

Herr T Ross.

Först av allt vore det kul att få veta om du själv var på plats.
Om du på allvar tror att vår fabless för engelskan var nog för att garva i två timmar så hugger du i en stor jante-sten.

Dylan ÄR helt enkelt väldigt, väldigt rolig för att han har: tajming, variation, tempo, närvaro, bra material ( utan könsord och annat som man ofta får sig serverat på rookieklubbar)

Han är en världskomiker för att han är vassare än de flesta, i såväl material som i närvaro.