Motzart på cirkus!

Imorgon ska jag se Rufus Wainwright.
Sjunger som en Gud och komponerar på en nivå få ens känner till - de flesta slår huvudet i taket långt innan dess och TROR att de gör avtryck i musikhistorien genom att LEKA rockstjärnor och POSERA som folk gjort innan dom.

Tex :Sahara Hotnights. De spelade i senaste bandningen av Babben och co och var lika blasé som Mando Diao var.
Varför är dessa medelrockband så oerhört angelägna om att signalera att de inte bryr sig? Jag blir provocerad när folk kliver in med snodda geniskor, i vilka de försökt trycka ner sina alltför stora medelmåttiga tår.

Trummisen tar i så man ryser - det syns 10 mil att hon tänker ""det här ser väl ut som äkta rock,jag är Keith Moon!!"
Hennes mun är så vidöppen att hon borde matas med en stor fisk, hennes blick är lika tillgjort "påtänd" och "vild" - men låten de spelar är inte farligare än en Doo woop-dänga från 1958.
Sångerskan - och jag använder termen med en hink salt - plutar med läpparna och kråmar sig med sin gura som om hon gjorde Hendrix-utfall, när det bara rör sig om rena rock-ackord.

Och DÄR kommer vi till geniet Rufus. En man som SER sin publik, komponerar musik som är komplex,vacker,djupt originell
och ändå bred. Dessutom har han distans,självironi,humor (något ovanstående band icke visade ett uns av.)
Rapport följer...