Hemma från Island - ett land där man får uppleva elva klimat på en timme samt vänliga människor med ojämn tandrad.
Inga isbjörnar dock.
Så kommer man hem till Svea rike och krigsrubriker talar om ännu ett "Björnoffer". Det tycks finnas nallar överallt- redo att förvandla våra muskler till pulvermos,
redo att slita ut våra inre organ som chips ur en påse.
Jägare vittnar om "skräckminuter" och vissa har till och med filmat sin egen massaker.
Vad är det för besatthet som gör att folk - istället för att kämpa för sitt livs sista sekunder med kvarvarande lemmar - hellre dokumenterar dödskampen via skakig film?
"Ok, jag dör om tjugo sekunder, mister min familj men jag ska fan i mig få en postum guldbagge! "
Detta är ju inget svenskt fenomen dock - det föds en regissör vid varje katastrof...
DAGENS DIKT
"Orkanens öga"
Stormen rycker träd med rötter
staden vrålar ut sin skräck
alla, utom vissa nötter
som istället tryckt på REC
Vågor från Tsunamin dränker
människor i tusenden
ändå finns en själ som tänker
"kanske nåt för CNN?"
När atombomb väl briserar
och planeten gör sorti
finns det någon som funderar:
"Har jag nog med batteri?"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hörde dessutom en jägare i TV stå och yva sig om hur obehagligt och osäkert det kändes med det nya björnhotet i skogarna och själv kunde jag bara garva åt att en jägare på fullt allvar vill kunna känna sig säker när man utövar sin hobby, att springa runt med skarpladdade gevär och skjuta ihjäl saker. Vi kräver 0-tolerans!!!
Detta är något jag själv funderat över en hel del. Hur tänker man egentligen?
Tio tummar upp för dagens dikt!
Skicka en kommentar